<p><p>Whale Fall (after life of a whale) from Sharon Shattuck on Vimeo.</p>

När ungarna frågar vad som händer med en val när den dör. En snygg pappersanimation - inga äkta vallik och inga obehagligheter, alltså.

Som ni väl vet har Hbl förnyat sin webblayout. Som vanligt är många missnöjda med reformen, så är det ju alltid när saker ändras. Och som vanligt kommer väl att folk att lugna ner sig bara ögat har vant sig. Fast jag är missnöjd med att RSS-feeden numera bara visar rubriken på artiklarna, så nu är det svårare att avgöra om nyheten är värd ett klick eller inte. Så då scrollar jag oftast vidare till andra källor som ger utförligare information i RSS-feeden.

Och sen undrar jag lite om Husis datorer har stående skärmar? Spaltbredden på jutturna är åtminstone inte optimerad för min widescreenskärm:

(Ifall ni undrar så anser jag förstås inte att texten ska vara lika bred som skärmen, men medge att det ser lite ödsligt ut när man scrollar ner förbi det massiva klustret av element i övre kanten.)

 

”Renoveringen av Vinterträdgården började med alla småpojkars dröm
Först krossades alla fönster”

Den käcka rubriken kommer från dagens Helsingin Sanomat (19.5.11) och handlar om renoveringen av det mer än hundra år gamla växthuset i Djurgården i Helsingfors. Detta är en kulturskandal av stora mått: alla de 18 000 glasrutorna i växthuset krossades och fördes till avstjälpningsplatsen!

Någon hade tänkt att man skulle kunna återanvända de gamla glasrutorna. Men de hade ett så förfärligt kitt att det inte lyckades, säger den ansvariga byggmästaren Pertti Virtanen.

Så rutorna krossades. Och eftersom glaset var uppblandat med kitt gick det inte ens att föra till återvinning. 40 ton krossat, hundraårigt glas landade på sophögen.

Jag har slitit rätt mycket med gammalt, kittat glas. Om kittet är riktigt gammalt går det ofta att bryta eller skrapa bort. Om det
fortfarande är segt kan man ta till en infraröd värmare som försiktigt mjukar upp det utan att språcka glaset (ifall man har tillgång till el, vilket jag inte har – men på fastlandet torde det finns). Det går också utan värmare, om man har tålamod. I vilket fall som helst borde åtminstone en del av de 18 000 rutorna ha gått att rädda. En del kunde ha fått stanna i Vinterträdgården, som en hälsning från det förgångna. Och en del av dem kunde ha förts till Återvinningscentralen, som regelbundet besöks av människor som har gamla hus att renovera. I ett gammalt hus vill man nämligen helst ha gammalt glas; det tunna, ojämna, handgjorda glaset bryter ljuset vackert och är miljoner gånger snyggare än maskinpressat glas som ger blinda, identitetslösa fönster.

Fattar ni? Det finns folk som är villiga att betala för gammalt fönsterglas. Men i Helsingfors bara krossar man det, utan att försöka rädda ens en liten del, utan att bry sig om dess kulturella värde. Bort med det bara.

I samma artikel berättar HS om hur byggnadskonservatorn Teemu Kajaste bestryker väggar med grynost (keso) som ska binda kalkfärgen, för att han värdesätter ”det äkta”.

Ironiskt, eller hur?